Vinterskivling

En tålig svamp som trotsar kylan och växer på stubbar under vintern. Känns igen på sin sammetsludna fot.

Kännetecken

Vinterskivlingen är en av få svampar som man kan hitta när snön har fallit.

• Hatt: Honungsgul till orangebrun, ofta mörkare i mitten. Ytan är mycket klibbig eller slemmig i fuktigt väder.
• Fot: Det bästa kännetecknet – foten är seg och täckt av ett mörkt brunt till svartaktigt sammetsludd, särskilt mot basen.
• Skivor: Vita till gulvita.
• Tid: Växer från senhösten ända fram till våren. Fruktkropparna tål att frysa och kan fortsätta växa när det blir plusgrader igen.

Taxonomi

Vinterskivlingen är nära besläktad med Enoki. Man trodde länge att de var av samma taxon, och att de på så vis var artfränder, där dess färgskillnad enbart var då Enoki vanligen får väldigt lite ljus. Nyare studier där DNA-sekvensering använts, har blott visat att Vinterskivlingen och Enoki trotts allt är olika arter.

Utbredning och Ekologi

Växer i täta klasar på döda eller levande lövträd (speciellt alm, asp och pil). Vanlig i hela landet.

Matvärde

En god matsvamp med mild smak. Den passar utmärkt i soppor eller stekt. När man kokar eller steker svampen bör endast hattarna användas, då foten är seg och träig. För att ta vara på hela svampen kan man torka fötterna för att därefter – när de är snustorra – mixa dem till ett pulver. Det ger ett buljongliknande svamppulver som går att använda i det mesta, bland annat i biffar och såser.

Förväxlingsrisker

• Gifthätting: Livsfarlig. Den växer också på ved men har en ring på foten, brunt sporpulver och saknar det svarta sammetsluddet på foten. Gifthättingen växer sällan mitt i vintern men kan finnas sent på hösten.
• Rökslöjskivling: Växer på barrved, har gråa skivor och saknar den luddiga foten.
• Svavelgul slöjskivling: Har gröna skivor och smakar bittert. Giftig.