Stenmurkla

En klassisk vårsvamp som ser ut som en hjärna. Tidigare en delikatess, nu klassad som giftig och olämplig som matsvamp.

Kännetecken

Stenmurklan är lätt att känna igen och dyker upp på våren.

• Hatt: Rödbrun, mörkbrun eller kastanjebrun. Formen är oregelbundet veckad och skrynklig, vilket gör att den påminner starkt om en hjärna.
• Fot: Kort, tjock och vitaktig (ibland köttröd). Ihålig och kamrad inuti.
• Doft: Speciell, kryddig doft.

Utbredning och Ekologi

Växer på våren och försommaren (april-juni). Trivs på sandig mark, kalhyggen, vid skogsstigar och i tallskog.

Giftighet

Stenmurklan innehåller gyromitrin, ett mycket farligt gift som i kroppen omvandlas till monometylhydrazin (samma ämne som i raketbränsle). Det påverkar levern, nervsystemet och de röda blodkropparna. Det är också bevisat cancerogent och kan påverka fortplantningen.

Förr rekommenderades avkokning (att koka svampen i rikligt med vatten i två omgångar och hälla bort vattnet) eller torkning. Forskning har dock visat att giftet aldrig försvinner helt, och att själva kokångorna kan vara giftiga att andas in. Därför avråder Livsmedelsverket numera helt från att äta stenmurkla.

Förväxlingsrisker

• Toppmurkla: Också en vårsvamp, men en säker och god matsvamp. Toppmurklan har en hatt med gropar (som en bikaka eller tvättsvamp), inte veckade vindlingar som stenmurklan.
• Biskopsmössa: Växer på hösten.
• Rund toppmurkla: Har gropar (bikakemönster) på hatten, inte veck.
• Svart hattmurkla: Har svart hatt och ribbad fot.
• Toppstenmurkla: Mer toppig hatt, växer i norr. Också giftig.
• Stinksvamp: Kan likna en murkla när den gröna spormassan regnat bort, men har en helt annan, porös fot och luktar as.